Himalayaexpeditionen 2008

Idag har ett av expeditionens mål uppnåtts. Hope har funnit sitt hem på 5.545 möh.
Med anledning av vädret beslutade vi att placera ut henne en dag tidigare än planerat, då vi plötsligt fick en dag med strålande sol, klarblå himmel och lite vind. Vi gjorde den mycket ansträngande klättringen till toppen av Khalapatar tidigt på morgonen och precis nedanför toppen hittade vi den perfekta platsen för henne. 
Genom Lehna Edwalls kreativitet och skapande, gjuteriets precisa hantverk, transporten till Sigtuna och sedan Arlanda, flygresan till andra sidan jordklotet, sju dagars bärande genom Khumbudalen, och den sista biten upp till toppen av Khalapatar, är så Hope äntligen och slutligen på plats!
Det har gått två år av planering och förväntan från det att jag först hörde talas om Unitehopeprojektet. Och så plötsligt är hon på plats. Behöver jag säga att detta är ett magiskt ögonblick.
Efter att ha arbetat i nästan två timmar med att få henne i rätt position och stadigt på plats, kände de övriga i gruppen att de var kalla och hungriga och gick därför ner.
Khalapatar, som normalt är ett berg med många besökare som från toppen vill njuta av utsikten över Mount Everest, blev plötsligt helt tomt. Det var bara Hope och jag där. Jag satte mig ner bredvid henne, njöt av utsikten över Everest, och bara lät känslorna komma. Det kanske låter märkligt för vissa av er, men plötsligt kände jag kraftfull energi flöda mellan Hope och Everest. Everest som på tibetanska heter Shoumolungma - Mother Goddess of Earth (Guds Moder på Jorden). Det kändes som om de två kommunicerade. Vid våra fötter kunde vi beskåda aktiviteten i Everest Base Camp, med fler än 30 expeditioner i full färd med förberedelse inför att bestiga toppen.
Och tro inte på alla skriverier om vad som händer här. Alla expeditioner, med deltagare med många olika nationaliteter, hjälper alla varandra. De lånar utrustning av varandra, hjälper till att rädda deltagare från andra expeditioner, osv. Alla har samma mål - att bestiga Everest - och de jobbar tillsammans för att uppnå det. 
Och är det inte precis det allt handlar om? Att hela mänskligheten arbetar tillsammans mot ett gemensamt mål. Trots länders gränser, olika språk, olikheter i hudfärg och, inte minst, olika tro och religion. Det var som om Hope och Everest ingick en överenskommelse. Everest sa - "Ok Hope, nu är du här också. Jag kommer att fortsätta med att locka hit människor från hela världen för att låta dem bestiga mig, och du ska sända ut budskapet om kärlek, förståelse och fred via ditt nätverk av systrar över hela jordklotet."  
Det var ett av mina absolut starkaste och mest känslosamma ögonblick någonsin, och det var verkligt. Jag fantiserar inte! Känslan och energin fanns definitivt där, det var så jag kunde ta på den. Jag fällde tårar av glädje och kärlek och ville inte alls lämna Hope. När jag till slut, efter 30 minuter ensam med Hope på toppen, var tvungen att ta farväl, var det som om hon sa "Oroa dig inte, allt kommer att bli bra. Mother Goddess of Earth och jag kommer att arbeta gemensamt för att få människorna att förstå." 
Till mina teamkompisar Lena, Greger, Rolle, Per-Ivar, Dawa, Kami och alla våra duktiga bärare som bar Hope hela vägen vill jag bara säga - Tack! Tack för att ni delar detta med mig, tack för era gemensamma ansträngningar för att förverkliga detta. Jag kommer alltid att älska er för det! 


Hope blickar ut över Everest.


Hope på Khalapatar.


Hope med hela teamet.