Himalayaexpeditionen 2008

Idag gick jag ner från Dingboche till Namche Bazar, en tur som tar två dagar upp men endast sex timmar ner. Ändå inte helt lätt, eftersom man faktiskt måste ta sig uppåt ca 600 meter då stigen hela tiden går upp och ner, men mycket skönare än att gå vägen upp. Mina lungor börjar smärta direkt så fort jag går uppåt och börjar anstränga mig, så det var verkligen en lättnad att det var mest utför. 
Jag har tagit sällskap med mina nya svenska vänner, Anders och Niklas, som vi har stött på ett flertal gånger här uppe. De har haft i stort sett samma upplägg som vi, men med ett par dagar före oss. Anders lyckades ta sig upp på toppen av Island Peak igår, men Niklas var tvungen att vända endast 100 retsamma meter från toppen. Han hade helt enkelt inte tillräckligt med krafter. Grattis och bra gjort av er båda! 
Tack vare deras sällskap har min vandring ner gått mycket lättare och jag känner mig inte ALLTFÖR besviken över att behöva avstå från toppförsöket på Island Peak. När jag kom till Kumbu Lodge i Namche var det nästan som att komma hem. Familjen som driver lodgen är så trevliga och de kom till och med ihåg mig från 2004 då hela familjen Holst var här i Namche. Europeiska barn i åldrarna 12,10 och 6 år är inte alltför vanligt här uppe, så det är kanske inte så konstigt att de kommer ihåg oss. 
Efter att ha tagit min första riktiga dusch på åtta dagar återstod bara att hitta några inte alltför smutsiga kläder att ta på sig. Inget är rent längre, men vissa plagg är möjligen lite mindre smutsiga... Jag vill passa på att ge de bästa komplimanger till Eva och det norska företaget Janus som har utrustat oss med underkläder, sockor, tröjor, underställ, mm i finaste merinoull. Ullkläderna har verkligen varit en tillgång under expeditionen. Ullen håller dig sval när det blir varmt men viktigast är att den håller dig varm även när kläderna är blöta och smutsiga. Det är också en stor fördel att ull inte luktar illa när det blir smutsigt... Och idag känns det skönt att inte lukta alltför illa efter den härliga duschen. 
Ikväll ska vi festa loss på Yak Sizzler, som är jakbiff serverad på en het järntallrik. Men den kalla ölen får nog vänta till i Kathmandu. Hög höjd och alkohol går inte så bra ihop och med tanke på mina lungproblem vill jag inte ta några risker.
Just nu bör Lena och Greger befinna sig i Lukla för att tillbringa en natt och sedan flyga ner till Kathmandu tidigt imorgon bitti. Jag tänker också på Per-Ivar och Rolle som nu bör befinna sig i Island Peaks basläger. De kommer att lägga sig tidigt ikväll för att stiga upp runt 2-snåret imorgon bitti och påbörja klättringen mot toppen. Anders och Niklas har berättat att det är tuff klättring, nästan 1.000 meter i oländig terräng, och de var båda mycket utmattade då jag träffade dem efter klättringen igår. Jag hoppas Per-Ivar och Rolle kan ta fram oanande krafter inom sig för att lyckas nå toppen. Det tar ju några dagar innan vi vet hur det gått för dem, eftersom vi inte har någon möjlighet att kommunicera innan de är tillbaka i Kathmandu igen. Vi kan bara hålla tummarna och önska dem varmt lycka till!


Per-Ivar igår fredag.


Rolle igår fredag.


Utsikt från mitt fönster.


En av de finare toaletterna.


Island Peak lördag morgon.


Bankomat i Namche.

Gårdagen var, som väntat, relativt händelselös. Vi gick raskt från Gorak Shep hela vägen ner till Dingboche, som vi lämnat fyra dagar tidigare. Efter att ha tillbringat nästan 3 dygn på och över 5.000 meter kände vi oss rejält slitna. Det var en härlig känsla att få andas den "tjocka" luften på 900 meter under Gorak Shep.

Idag har det däremot varit betydligt mer händelserikt. Morgonen inleddes med att vi sa adjö till två av våra vänner. Det var dags för Lena och Greger att börja sin nedfärd från Dingboche hela vägen ner till Namche Bazar. En sträcka som tar två hela dagar att ta sig upp för men, efter att ha blivit väl acklimatiserad och i bra form efter tio dagars tuff vandring, endast tar en dag ner. 
Det var lite sorgligt att se dem vandra iväg och jag tror att vi andra kände oss en smula avundsjuka på att de snart skulle få ta en varm dusch, ta på sig rena kläder och sova i en riktig säng... 
Vi andra började vår vandring upp för Chukhungdalen för att påbörja vår bestigning av Island Peak. En vandring på endast två timmar men som tar oss upp nästan 400 meter högre än Dingboche.
Tråkigt nog slutade mitt försök att bestiga Island Peak redan här och nu. Under de senaste tio dagarna har jag dragits med en envis infektion. När vi placerade Hope på Kalapathar pressade vi oss rejält. Vi klättrade upp till toppen på nästan hälften av den normala tiden, eftersom vi rädda att det fina vädret med den fantastiska sikten inte skulle hålla i sig.  Vi stannade dessutom kvar i tre timmar på 5.500 meter och blev rejält nedkylda när vi placerade ut Hope. Jag är rädd att allt detta inte var det bästa för min hälsa...
Dagen efter, när vi gick till Base Camp, började jag känna bröstsmärtor vid djupa andetag. Och man tar många sådana här uppe! Besvären blev allt sämre under dagen och natten och jag beslutade mig för att påbörja en antibiotikakur då jag var rädd att det kunde vara lunginflammation. Jag började också ta höghöjdsmedicin för säkerhets skull. Under gårdagens långa vandring nerför kändes det ok, men inte helt bra. När vi väl kom fram till Dingboche var jag riktigt dålig igen. Jag avstod t o m från tältet och tillbringade natten inomhus i lodgen. 
När jag vaknade i morse kände jag mig på topp (!) igen och vandrade tillsammans med Per-Ivar och Rolle upp till Chukhung. Allt gick hur bra som helst upp till 4.600 m, då smärtorna i bröstet kom tillbaka. Och nu ännu värre. Jag hade i detta läget inget annat val än att vända tillbaka och fick därmed glömma toppbestigningen. Per-Ivar och Rolle utgör nu vårt sista hopp att uppnå det tredje och sista målet med expeditionen - bestigningen av Island Peaks 6.189 meter. 
Efter att ha nått Dingboche fortsatte jag direkt till den lilla byn Pheriche där det finns ett litet sjukhus som specialiserat sig på höghöjdsproblem. Undersökningen visade att mina besvär inte var direkt relaterade till den höga höjden, utan snarare till infektion eller virus vilket förvärrades av den höga höjden. Det bästa, och enda, botemedlet är att ta sig ner till lägre höjd så snabbt som möjligt. 
Så imorgon följer jag i Lena och Gregers fotspår ner mot Kathmandu, via Namche Bazar och Lukla, där jag väntar in Rolle och Per-Ivar. Lena och Greger tar flyget hem några dagar tidigare än vi andra.
Just nu känner jag inte ens någon besvikelse över vad som hänt. Det var rätt beslut, jag hade inget val. Det här är ingen barnlek. Jag har redan en vän som vid en tidigare resa varit nära att dö av den höga höjden.
Berget finns kvar till nästa gång!


Hela det duktiga sherpa-gänget.


Lunch i Dughla.


Dags att ta farväl.


Mitt äventyr tar slut.

Idag uppnådde vi det andra av våra mål, det mytomspunna Baslägret till Everest. Tittar man på kartan ser det ut som en enkel vandring, en stigning på "endast" 200 meter. Men inget är enkelt över 5.000 meter. Det tar ca 2,5 timmar att nå baslägret och varje steg är en kamp.
När man kommer närmare möts man av en fantastisk syn. Just nu befinner sig ca 44 expeditioner med totalt ca 1.000 personer här för att förbereda sina toppbestigningar så snart det kinesiska embargot upphävs efter den 10 maj. Det är som en liten by av tält utspridda över glaciären vid foten av Isfallet, där toppbestigningarna tar sin början.
Vi var mycket trötta när vi kom fram till Baslägret och blev jätteglada när min vän Wongchu Sherpa (ägare av vår guidefirma) bjöd in oss till Peak Promotions mattält. Vi hade en härlig lunch tillsammans och fick tillfälle att prata lite med några av deltagarna i expeditionen som ska (försöka) bestiga Everest.
Vägen tillbaka till Gorak Shep tog lika lång tid som vägen till Baslägret och vi kollapsade i våra tält när vi äntligen kom fram. Vi känner oss generellt rätt svaga just nu. Att befinna sig på den här höjden är mycket ansträngande och tufft, och man försöker i möjligaste mån undvika allt som stjäl energi. Man tvekar in i det längsta att packa upp, ta en promenad, t o m att tvätta sig. Några av oss lider av en del symtom på höghöjdssjuka och har t o m börjat ta medicinen Diamox. Inget akut ännu, men hellre att börja medicinera för tidigt än för sent. När vi imorgon börjar gå ner till lägre höjd kommer vi att känna oss mycket bättre på en gång.
Imorgon kommer det nog ingen rapport då vi räknar med att det blir en dag utan alltför mycket spännande händelser (förhoppningsvis). Men sedan fortsätter rapporterna, om vi har tekologin på vår sida förstås.

Tack för era kommentarer på vår blogg! Kul att få lite gensvar. P g a den mycket begränsade tillgången till el finns, som ni förstår, ingen möjlighet att svara på era kommentarer - men vi läser dem!


Lena och Per-Ivar.


Vi letar oss fram mot Baslägret.


Hela gänget fram för Everest; Rolle, Lena, Olov, Per-Ivar, Greger.


Mount Everest Base Camp 5.400 m

Idag har ett av expeditionens mål uppnåtts. Hope har funnit sitt hem på 5.545 möh.
Med anledning av vädret beslutade vi att placera ut henne en dag tidigare än planerat, då vi plötsligt fick en dag med strålande sol, klarblå himmel och lite vind. Vi gjorde den mycket ansträngande klättringen till toppen av Khalapatar tidigt på morgonen och precis nedanför toppen hittade vi den perfekta platsen för henne. 
Genom Lehna Edwalls kreativitet och skapande, gjuteriets precisa hantverk, transporten till Sigtuna och sedan Arlanda, flygresan till andra sidan jordklotet, sju dagars bärande genom Khumbudalen, och den sista biten upp till toppen av Khalapatar, är så Hope äntligen och slutligen på plats!
Det har gått två år av planering och förväntan från det att jag först hörde talas om Unitehopeprojektet. Och så plötsligt är hon på plats. Behöver jag säga att detta är ett magiskt ögonblick.
Efter att ha arbetat i nästan två timmar med att få henne i rätt position och stadigt på plats, kände de övriga i gruppen att de var kalla och hungriga och gick därför ner.
Khalapatar, som normalt är ett berg med många besökare som från toppen vill njuta av utsikten över Mount Everest, blev plötsligt helt tomt. Det var bara Hope och jag där. Jag satte mig ner bredvid henne, njöt av utsikten över Everest, och bara lät känslorna komma. Det kanske låter märkligt för vissa av er, men plötsligt kände jag kraftfull energi flöda mellan Hope och Everest. Everest som på tibetanska heter Shoumolungma - Mother Goddess of Earth (Guds Moder på Jorden). Det kändes som om de två kommunicerade. Vid våra fötter kunde vi beskåda aktiviteten i Everest Base Camp, med fler än 30 expeditioner i full färd med förberedelse inför att bestiga toppen.
Och tro inte på alla skriverier om vad som händer här. Alla expeditioner, med deltagare med många olika nationaliteter, hjälper alla varandra. De lånar utrustning av varandra, hjälper till att rädda deltagare från andra expeditioner, osv. Alla har samma mål - att bestiga Everest - och de jobbar tillsammans för att uppnå det. 
Och är det inte precis det allt handlar om? Att hela mänskligheten arbetar tillsammans mot ett gemensamt mål. Trots länders gränser, olika språk, olikheter i hudfärg och, inte minst, olika tro och religion. Det var som om Hope och Everest ingick en överenskommelse. Everest sa - "Ok Hope, nu är du här också. Jag kommer att fortsätta med att locka hit människor från hela världen för att låta dem bestiga mig, och du ska sända ut budskapet om kärlek, förståelse och fred via ditt nätverk av systrar över hela jordklotet."  
Det var ett av mina absolut starkaste och mest känslosamma ögonblick någonsin, och det var verkligt. Jag fantiserar inte! Känslan och energin fanns definitivt där, det var så jag kunde ta på den. Jag fällde tårar av glädje och kärlek och ville inte alls lämna Hope. När jag till slut, efter 30 minuter ensam med Hope på toppen, var tvungen att ta farväl, var det som om hon sa "Oroa dig inte, allt kommer att bli bra. Mother Goddess of Earth och jag kommer att arbeta gemensamt för att få människorna att förstå." 
Till mina teamkompisar Lena, Greger, Rolle, Per-Ivar, Dawa, Kami och alla våra duktiga bärare som bar Hope hela vägen vill jag bara säga - Tack! Tack för att ni delar detta med mig, tack för era gemensamma ansträngningar för att förverkliga detta. Jag kommer alltid att älska er för det! 


Hope blickar ut över Everest.


Hope på Khalapatar.


Hope med hela teamet.
 

Efter frukost inledde vi dagens tur i ett angenämt tempo och i ett fantastiskt landskap. Det lutade lite lagom, vilket kändes alldeles utmärkt efter några riktigt tuffa dagar. Ändå var vi efter lunch i Dughla tvungna att bemästra en stor brant, som var tuff och tog nästan en timma.
På toppen står ett minnesmärke över alla klättrare som försvunnit på Everest. Här råder en mycket speciell stämning och vi stannade en stund för att riktigt kunna ta in känslan. 
Yytterligare 1,5 timmars vandring tog oss fram till dagens destination, Lobuche. En liten, ganska smutsig plats, där vi reste våra sovtält i anslutning till mattältet, som vi kommer att använda istället för att äta inne i lodgerna.
En viss upphetsning byggs allteftersom upp i gruppen. Vi är nu inne i dalen där två av expeditionens mål ska uppfyllas. Vi är enbart en halv dags marsch ifrån det ställe där ängeln ska placeras och ytterligare en dags marsch från Everest Base Camp.
Trots att dagen huvudsakligen har varit molnig har vi kunnat få några glimtar av jordens högsta punkt. Det är verkligen en hisnande syn.
På tal om hisnande - vi befinner oss nu på 5.000 meter. Luften här innehåller endast 50% av det syre som finns på havsnivå. Allt du gör får dig att dra efter andan - när du går lite för fort, när du packar upp i tältet, när du vänder sida på natten. Några i gruppen har vaknat på natten med en känsla av kvävning. Ingen angenäm känsla, men helt ofarlig och ganska vanlig.
Trots allt har vi hållit oss strikt till vår acklimatiseringsplan och tack vare det har vi haft enbart smärre symtom av höghöjdssjuka, såsom lite huvudvärk. Inget för er därhemma att oroa sig över och faktiskt helt normalt. 
Vi håller strikt koll på allas hälsostatus. Varje morgon fyller jag i en hälsoblankett för var och en i gruppen, med puls och en gradering av samtliga symtom på AMS (Acute Mountain Sickness). På det sättet vet vi hela tiden hur alla känner sig och har en mycket god chans att upptäcka AMS i ett tidigt och fortfarande ofarligt skede.
Än så länge har ingen av oss känt av några allvarliga symtom.
Imorgon fortsätter vi mot Gorak Shep. Ovanför Gorak Shep reser sig berget Kala Pathar, där vi hoppas kunna placera Hope på onsdag morgon. 

 
Vi tar oss över en ström i Dughla.


Olov vid minnesmärket över Scott Fischer.


Vi kämpar i moränen.


Gänget i Lobuche.

En hel acklimatiseringsdag. För att riktigt förbereda våra kroppar för allt högre höjd gick vi dag upp på Nagartsang Peak (5083m). Det var tuff klättring med mer än 750 höjdmeter, men alla nådde upp över den magiska 5.000 meters gränsen. Det finns bara ett fåtal ställen utanför Himalaya där du kan ta dig över 5.000 meter, så det kändes extra häftigt för Lena, Greger och Rolle som gjorde det för första gången.
När vi väl var nere efter ca 4 timmar möttes vi av Per-Ivar, som nu var helt återställd efter sina magproblem. Vi kände oss lättade och så glada att återse honom - nu är vi ett enat team igen. Per-Ivar hade tillbringat gårdagen med att sova och kurera sig, och trots att han idag fortfarande var lite svag kände han sig redo att fortsätta expeditionen.
Efter en, som alltid, utsökt lunch kröp vi in i våra tält och bara slappade. Vädret har följt samma mönster de senaste dagarna, fint och soligt på morgonen men molnigt och blåsigt efter lunch. Igår och idag har vi dessutom fått både regn och snö under eftermiddagen. Tälten utgör en perfekt plats att krypa undan i och känns riktigt mysigt.
Imorgon fortsätter vi till Lobuche och beger oss nu in i dalen som leder till  Everest Base Camp och berget Khalapatar där ängeln Hope ska placeras.


Rolle i vårt tält.


Dingboche med Island Peak i fonden.


Femtusen!  Nagartsang 5.083 m.

Dagens tur inleddes ganska eländigt. Per-Ivar hade haft en tuff natt med magproblem och problemen fortsatte under den första delen av dagen. I byn Pangboche var vi tvungna att ta beslutet att lämna kvar honom där i en lodge med en guide, så att han kunde återhämta sig och sedan komma ifatt oss imorgon. Det positiva är ändå att problemen sannolikt inte orsakas av den höga höjden utan av  gårdagens middag. Per-Ivars mage uppskattade helt enkelt inte den stora mängden vitlök i maten...  Det innebär troligen att han mår tillräckligt bra för att kunna fortsätta imorgon efter en god natts sömn.
Turen i övrigt gick i alla fall bra och var inte alltför ansträngande, även om den allt tunnare luften gör våra steg allt tyngre och jobbigare. Totalt har vi gjort 670 meter idag. Denna siffra redovisar förstås inte skillnaden mellan start och mål, men är den totala nettosträckan för dagen. Tyvärr förlorar vi höjd lite då och då som sedan måste tas igen samt den faktiska sista klättringen upp till slutmålet för dagen. Detta känns rätt tufft både fysiskt och psykiskt. 
När vi kom fram till Dingboche började det snöa! Vi tog snabbt skydd i lodgen och värmde oss vid kaminen som familjen edlade igång för oss. Det blev kallare och vi hade minusgrader igår natt och kommer säkerligen ha det inatt igen.
Imorgon stannar vi i Dingboche för acklimatisering och för att vänta in Per-Ivar.


Tengboche på håll.


Framför Dingboche.


Vi värmer oss nära kaminen.

Dagens tur började lugnt och lätt. Efter gårdagens acklimatiseringstur kändes det som en "walk in the park". Dessvärre innebär denna tur att man förlorar en hel del höjdmeter initialt, som man måste ta igen genom att gå uppför en lång och brant backe upp till Tengboche. Fast idag visade sig verkligen resultatet av gårdagens hårda pass, för trots att stigningen var nästan 700 meter kändes det rätt lätt.  
I Tengboche besökte vi det kända klostret och hade turen att få deltaga när munkarna höll sin ritual och dagliga chanting. En fridfull och mycket minnesvärd stund. 
Vi gick sedan neråt i ca 120 meter till Dewoche där vår fantastiska besättning från Peak Promotion redan hade satt upp våra tält.  Här fick vi nu vår första, bryska, påminnelse om att höjden häruppe inte är att leka med. En äldre japansk dam hade blivit sjuk av den höga höjden och blev behandlad med extra syre. Hon räddades senare av en helikopter, mitt framför våra ögon. Detta är tyvärr en inte alltför ovanlig syn här uppe, och det är alltid lika otäckt att bevittna det. Speciellt våra tre "noviser" blev extra tagna av händelsen.  
Vårt team mår så bra. Tack vare acklimatiseringen och den långsamma takten svarar våra kroppar perfekt och ingen av oss känner av den höga höjden negativt på något sätt. Alla ser starka ut. (Gregers glasögon gick sönder, men det visade sig att Rolle var en expert på att reparera glasögon!)
Inatt blir första natten i tält och det känns faktiskt toppen. För mig innebär att bo i tält en speciell känsla av frihet.
Förhoppningsvis kommer de övriga att hålla med mig...


Everest därborta...


Hela gänget framför Everest.


Den japanska damen räddas av helikoptern.


Rolle fixar Gregers glasögon.


"Cybercasting" från tältet.

Idag tog vi en acklimatiseringstur upp till en bergskam ovanför byarna Khunde och Khumjung. Totalt tog vi oss upp mer än 900 höjdmeter, vilket är en riktigt tuff tur. Vi fick också en första titt på jordens högsta punkt, Mount Everest, som reser sig i slutet av Khumbudalen. Det är alltid en lika fantastiskt känsla att se världens högsta berg i verkligheten. På vägen ner besökte vi Everest View Hotel, som är byggt av japanerna, med en vidunderlig utsikt över Solo Khumbudalen och Everest.
Alla presterade extrem väl under turen och helt utan fysiska problem. Det innebar trots allt en mycket stor fysisk påfrestning och jag kan lova att vi kommer att somna tidigt ikväll. Inatt är dessutom vår sista natt i en säng, från imorgon är det tält som gäller. 
Vi är redan mycket trötta, men känner oss väl förberedda för de kommande dagarnas stigande höjd. Imorgon fortsätter vi till klostret Tengboche.


Hela gänget ovanför Namche.


Första glimten av Mount Everest.


Olov uppe på kammen.


En stunds vila ovanför Khunde (Greger, Lena, Rolle).

Väckning kl.06.00. Vi fick en kopp rykande hett te och varmt vatten för morgontvätt inburet av våra guider. Efter en snabb frukost var det dags att ge sig iväg. Fram till lunch hade vi en skön och relativt lätt vandring, men därefter blev det andra bullar. Från 2.650 m skulle vi nu upp till 3.500 m via 1,5 - 2 timmar i den mycket branta Namche-backen. Här är det viktigt att verkligen gå långsamt och att inte pressa sig för mycket . Kroppen börjar nu bli påverkad av höjden och risken för höghöjdsjuka ökar om man inte tar det lugnt och låter kroppen långsamt acklimatisera sig till nya höjder. 
Alla i gruppen gjorde ett bra jobb när  vi besegrade den impopulära backen tillsammans, och vi nådde Namche Bazar vid 3-tiden på em. Efter att ha checkat in på Khumbu Lodge tog vi en snabb kopp te och begav oss sedan ut igen. Nu klättrade vi upp ytterligare 125 höjdmeter, stannade där i cirka 1 timma, och gick sedan ner igen. Detta kan verka lite märkligt men är en viktig rutin i att hjälpa kroppen att acklimatisera sig. Genom att låta kroppen befinna sig på högre höjd en stund och sedan gå ner igen minimeras risken för höghöjdssjuka. 
Sedan blev det äntligen dags för en varm dusch. Bäst att njuta av det nu, efter att vi lämnar Namche blir det inte någon riktig dusch på cirka 2,5 vecka...
Efter middag idag lär vi sova gott och vaknar imorgon upp till en hel acklimatiseringsdag här i Namche.
Alla mår bra och sänder hälsningar och kärlek till familj och vänner.


Härlig övergång, strax innan Namche-backen.


Khumbudalen med Khumbila.


På väg in i Nationalparken (Dawa, Per-Ivar, Lena, Rolle, Greger).

Väckning kl.05.00. Pick-up vid hotellet kl.06.15 för transport till flygplatsen. Det normala totala kaoset hade varit störande om det inte varit för Peak Promotions excellenta hantering som gör incheckningen helt problemfri. 
Denna entimmes flygning till Lukla tar alltid andan ur en. Utsikten är hänförande och vi ser minst fem 8.000 meters toppar på vänster hand.  Landningen på den extremt korta landningsbanan på bergssidan gör det hela extra spännande!... 
Peak Promotions gäng med guider och bärare möter oss, och vårt bagage samt allt annat vi kommer att behöva under de kommande tre veckorna delas upp mellan bärare och jakar. Totalt har vi ca 19 personer och 7 jakar till vår hjälp under expeditionen. 
Som alltid är organisationen perfekt och vi är snabbt iväg på vår första etapp, där målet är den lilla byn Phakding på 2.650 möh. Trekkingen på denna första halvdag är enkel och faktiskt till största delen nedför. Men ändå gör de små stigningarna att vi genast blir medvetna om den tunna luften på den här höjden.
De första nätterna kommer vi att sova i lodger utefter leden och inte i tält. Första natten tillbringar vi på Tashi Taki Lodge här i Phakding, som är en trevlig och välskött lodge. 
I  morgon ställs vi inför den första utmaningen. Då ska vi ta oss uppför den branta och fruktade backen till byn Namche Bazar.  På bara ett par timmar tar vi oss från "säker" höjd, upp till nivån där det börjar bli viktigt att ge akt på sin kropp och på hur den acklimatiserar sig till hög höjd.
Alla mår bra och humöret är på topp hos oss alla!

Anlände igår söndag vid lunchtid efter en lång flygresa med dryg mellanlandning i Bangkok. Fem timmars väntan efter en natt utan sömn är ingen dröm precis...
Kathmandu mötte oss med, som vanligt, alla sina färger, ljud, lukter och fantastiska människor. De i gruppen som inte varit här tidigare blev direkt förälskade i staden. Efter incheckning på hotellet tog vi en promenad för att ta pulsen på staden, växla pengar och allt annat som behöver göras initialt.
På eftermiddagen kom ägaren till Peak Promotion till hotellet och hämtade oss till ett hinduiskt bröllop. Den ansvarige för vår expedition, Ramkrishna, gifte sig och hade bjudit in oss alla att delta i festen. En fantastisk och unik upplevelse!
Idag måndag har hela dagen gått åt till förberedelser inför avfärden till bergen i morgon. Vi har installerat mjukvaran till satellitförbindelsen på min laptop och kopplat ihop hela systemet. Vissa i gruppen har kompletterat sin utrustning och främst Lena och Rolle har provar ut och hyrt klätterutrustning för bestigningen av Island Peak; klätterselar, repbromsar, klätterkängor, stegjärn, karbiner och allt annat vi kommer att behöva. Efter detta har alla spenderat 2 till 3 timmar med packningen. 
I morgon kl.06.15 plockas vi upp för vidare färd till flygplatsen och Himalaya. Alla är lite spända och mycket förväntansfulla. Nästa rapport kommer från bergen!